Okey, så här ligger det till.

För 6 timmar sedan la vi ett bud på huset som vi just nu håller på att dö för. Sedan dess har det inte hänt något. Under dessa timmar har jag klammrat mig fast vid min telefon, tryckt på knappen cirka 200 gånger bara för att försäkra mig om att telefonen funkar.
Jag ser att Ingrids och Tures munnar liksom rör sig i deras ansikten, men vad Ture säger och Ingrid vill har jag ingen aning om....

Vid det här laget är jag fullkomligt sönderanalyserad i huvet. Förmodligen är det så att det inte händer något förrens ikväll då "paren" får prata ihop sig om dom ska lägga ett bud eller ej. Eller så är det så att det finns en budgivare ute i buskarna som inte har presenterat sig än och bara väntar på att göra entré. Kanske den budgivaren tänker att hahaaa nu ligger vi lågt å så ger vi dom en käftsmäll på fredag kväll lagom till att locket har gått av på beaburken. Eller så kanske det är så att budgivningen inte ens är i slutskedet utan att jag kommer att få skämmas för att jag trodde det. Jäkla pucko!

Eller så är det så att kanske, kanske, kanske detta gula tegelhus, byggt på 50-talet, med tre sovrum i samma plan, ett fint litet nyrenoverat kök och en stor trädgård på 1100 kvadrat kanske, kanske, kanske kan bli vårat.

Håll tummarna för oss!


 

Idag har vi hittat huset som vi ska bo i. Ägarna flyttar ut den 1:e december vilket innebär att det blir lagom att hänga upp julstjärnorna till första advent i vårt nya boende. Tänk om livet ändå vore så enkelt...

Klockan kvart i kom vi på att vi kanske skulle åka och titta på det där huset som vi tyckte såg så fint ut trots att det låg i ett områden som vi inte ens har diskuterat som ett alternativ tidigare. Sagt och gjort.

Nu kan jag ju bara tala för mig själv men efter att ha parkerat bilen på gatan, gått ett varv i trädgården, pillat lite på en vissen pionbuske, känt med handen på den fina tegelfasaden, kollat in genom de nyinsatta fönstrena stod det klart....här måste jag bo.
Inte blev det bättre efter att jag sett insidan av huset och ännu starkare kände att HÄR MÅSTE JAG BO!


Vad gör väl det att de bara fanns ett badrum, köket saknade frys och att det nyrenoverade badrummet hade en så ful blå plastmatta att det sved i ögonen. Är man kär så är man.

-Jag får väl lära mig att tycka om det, var det Pelle sa när han kom hem och såg väggen.

Nåja, det var ju inte så farligt att köra över sin sambo....i alla fall inte den här gången. Och ni ska veta att det BARA är i inredningsfrågor som jag kör över honom. Jag tycker liksom att han har lite för lite att komma med i dessa, mycket viktiga, frågor. Och just därför kan jag inte låta bli.... 
 

Fick en bloggutmaning (finns det sådana nuförtiden?!!) av min kompis Sara www.enhagsvagen27.blogspot.com som jag genast antog.
Utmaningen går ut på att avsluta följande meningar och sedan skicka den vidare.

1. När ingen ser mig eller hör mig så….sjunger jag till låtar fast jag inte kan texten.

2. Jag går aldrig hemifrån utan…..jag skulle ljuga om jag skrev: Plånbok, nycklar och mobil. Däremot skulle mitt liv bli mycket enklare om jag aldrig gick hemifrån utan dessa saker. Men där har jag en bit kvar.

3. Min blogg heter som den gör …därför att den handlar om mitt liv som kolonist. Min önskan är att ha en renodlad trädgårdsblogg som handlar om min trädgård och livet på kolonin. Men med tanke på att trädgårdssäsongen inte täcker upp ett helt år så smyger sig det sig allt som oftast in en unge eller två. 
För det ber jag om ursäkt ;-)
 
4. Om jag vågade skulle jag……öppna en egen verksamhet. Ingen (förlåt mig) jävla inredningsbutik med doftljus, silverljusstakar, murgrönor och shabbychicmålade träsaker. Eller gud förbjude, utskurna texter i form av "carpe diem" texter att montera på väggen. Nej, det här skulle vara en butik som fungerade som ett kontor/arbetslokal för det jag egentligen sysslade med. Själva butiken skulle bara vara en bonus. Vad jag ska göra är än så länge lite luddigt. För övrig, visst är det kul att Alex Schulman har ett förtäckt kontor i form av en skräplitteratursbokhandel där han säljer Grottbjörnens folk för 750 kr.

5. Om 10 år kommer jag att……vara en bantande förortsmorsa till en tonårig kille och en flicka på 10 år. Jag tror och hoppas att jag fortfarande kommer att ha ett jobb jag stimuleras av och förmodligen kommer jag att skratta gott åt den där bloggen jag höll på med när barn´a var små.

Så var de äpplen som inte blåsten tagit med sig ned på gräsmattan nu nedplockade och jag har numera kassar att ta hand om med röda, söta, goda och framförallt väldigt stora äpplen.

Just nu, när jag har bilen full av äpplen, sörjer jag inte att detta år är det år som gett minst äpplen. Blåsten har som sagt tagit med sig mycket ner men det lustiga är att bara delar av äppleträdet har gett frukt. Enligt Harry och Doris (nej inte Dynamitharry och hans fru Doris ur Jönssonliganfilmerna utan de tidigare ägarna till kolonin) är detta ett ympat äppleträd med flera sorter i.

I början försökte jag se skillnad på äpplena och slog i böcker för att ta reda på vad det var för olika sorter, men nu har jag gett upp och nöjer mig med att konstatera att det i alla fall är väldigt goda äpplen.



Någon som vet vad det är för sort?

Så har man fyllt 35 år. Halvvägs till sjuttio, eller om man hellre vill, numera närmre 40 än 30. Inte så mycket att säga om eländet.

Födelsedagen firade jag med ett besök hos min kusin Caroline ute i Ljungsbro. Under tiden Edith och Thyra var sysselsatta av Tures lekar så satt vi och njöt i solen. 
Pelle hade med viss "guidening" köpt en fin väska till mig och som överraskning två biljetter till föreställningen Ljust och fräscht som vi ska gå och se i februari.
Så helt fel att fylla år är det ju inte.




Dom här vackra daliorna fick jag av Vicke.