Efter att ha lett budgivningen på huset i Linghem i 30 timmar, och blivit uppringda av mäklaren för att säljarna ville veta vårt önskemål gällande eventuellt tillträde, plingade det till i mobilen lagom till lunch. Såklart var det budgivare 1 som vaknat till liv och la in dödsstöten och ett hus i vitt mexitegel blev deras. Over and out. Slut för denna gång.

Så hur känns det nu? Vill vi lägga oss ner och dö. Lite kanske, men som sagt även om det här var ett jättebra hus med massor av fördelar, för det var det verkligen, var det här inte den stora kärleken. Det som är mest knäckande nu är att detta var det tredje huset som vi var nummer två på. Snacka om att snubbla på mållinjen.

Avslutningsvis kommer nu två slutklämmar: En för den som vill ha den possitiva rosenskimrande varianten och en för er som känner er lite mer sugna på den mer bittra varianten. Bara att välja.

Den possitiva och rosenskimrande varianten...
Jag är övertygad om att det finns en mening med allt och just därför blev detta hus inte vårt idag. Meningen kanske är den att ett enplanshus i tegel med byggår 1950 står och väntar på oss i Vikingstad. Kanske det huset står där ute i kylan och tänker vänta ni bara, snart ses vi!




Den bittra varianten...
Just nu tröstar jag mig med att någon annan (läs: budgivare 1) idag har fått en toalett med en grov vävtapet, en minst sagt sjuklig färgsättning och när man inte trodde det kunde bli värre: små handmålade båtar i form av en bård.