nu får det vara bra med försöken att odla rosenvial (perenn luktärt) på den här platsen. Konstaterar att jorden är alldeles för dåligt dränerad för att den ska trivas. Inte heller blir det bättre av att grannens stuprör leds ner just i den stackars rabatten.

 
Halvruttna små luktärtor som inte växt en centimeter sedan jag planterade dom tidigt i våras.


Efter lite bläddrande i diverse trädgårdsböcker, tur att man har ett gäng ;-), har jag bestämt mig för att ge piprankan Aristolochia macrophylla en chans.
Enligt boken trivs piprankan i skuggiga och fuktiga lägen vilket bådar gott. Eftersom de hjärtformade bladen kan bli uppemot 20-30 cm är det viktigt att den står i ett skyddad läget. Just denna plats ligger mellan två hus så risken för att dom stora bladen ska blåsa sönder ser jag som nästintill obefintlig.


Piprankan är planterad och på plats, jorden utblandad med singel för att hjälpa den blöta jorden på traven. Nu återstår bara att prata med grannen och få henne att plocka bort rännan som avslutas i min rabatt.