När jag var gravid med Ingrid och vi var på vårt andra ultraljud i vecka 18 var jag duktigt nyfiken på vad det var för liten filur därinne i magen. Jag sa till Pelle att det bara måste vara en tjej eftersom allt kändes så himla annorlunda än mot första gången. Då Pelle inte hade några som helst problem med att ta reda på vad det var för kön så jag sa till barnmorskan att om hon med 97% säkerhet kunde säga om det var en pojke eller flicka så ville vi veta.

Efter att ha grejat runt ett tag meddelade hon till slut att med 97% säkerhet är det en flicka.
Jag kommer så väl ihåg att jag inte fick fram ett enda ord, men när slemmet var borttorkat från magen, jag hade fått på mig kläderna och vi åter igen var ute i korridoren så brast det för mig. Jag stod där med armarna om Pelle och stortjöt (en smula hormonell kanske?). Pelle fattade inget och frågade vad som hänt och varför jag var så ledsen. Jag ljög då ihop en historia om att jag varit så orolig innan och att jag nu var så lättad över att allt verkade vara bra....

Pelle tittade då på mig och sa: Äh lägg av, du är ju så jävla nöjd över att det är en tjej. Erkänn!
Jorå, han känner mig, min kille.


Så just därför, låt oss skita i allt "genus-pretto-rätt" och bara för en liten stund frossa i rosa och gulligull.
Okey...