Nu ska jag erkänna en sak. För vissa kommer detta inte som någon nyhet och för andra kommer detta säkert att bli en smula provocerande.


Idag är det exakt 77 dagar kvar tills min telefon kommer att ringa kl 06.00 på morgonen och jag kommer att smyga upp så tyst jag bara kan, klä på mig, få i mig lite frukost för att sedan sätta mig på tåget mot Norrköping. Dryga 30 minuter senare kommer jag hålla upp ”blippen” framför låset, höra klicket när dörren öppnas och sedan njutningsfullt skrida in på jobbet. Herregud vad jag längtar.

Å jag vet. Tror ni inte att jag brottas med Europas sämsta samvete. Jag skäms för att jag inte har ro i kroppen att uppskatta att vara hemma och ledig med mina barn. Men jag har inte det. Det var samma sak förra gången jag var hemma med Ture. Efter ca 8-9 månade började det krypa i kroppen på mig och jag började längta hemifrån. Bort från skötbordet, dag-TV:n, diskbänken och lunken här hemma.

Just därför är jag så tacksam över att Pelle är redo att ta över staffetpinnen, eller i det här fallet, disktrasan. Tänk om jag levt i ett annat land där det varit otänkbart för en man att vara hemma med sina barn eller att vi levt på 50-talet? Huuaaaliga.


Åh vad är det för fel på att vara hemma med mig?!!! Du borde skämmas mamma...