En grej som jag oftast blir besviken på mig själv är när jag inte följer min magkänsla. 

Igår lördag var Pelle, jag och Ture bjudna till Tures farmor Inger och Åke på middag. Om ni inte redan visste det kan jag berätta att om Ture är glad i mat är det inget mot vad han är i sötsaker! Efter att han ätit två portioner med god stek, potatis, gräddsås och gelé kom det efter maten fram tårta och kaffe på bordet.

Ture log med hela ansiktet och höll fram tallriken först av alla och blev helnöjd när han fick en rejäl bit chokladtårta! Fort som tusan kastade han i sig mumset och höll genast fram tallriken igen och ville ha mer. Detta tycker ju alla förstås är väldigt kul....

Jag kände på en gång när han höll fram tallriken för en andra backning att nej, nu räcker det. Pelle tycker förstås att jag är jobbig och säger att det gör väl inget och eftersom jag inte vill vara den där tråkiga morsan som förstör stämning så biter jag ihop medans Farmor laddar på med ännu en bit.

Sur som jag var muttrade jag till Pelle att jag minsann inte tänkte torka någon spya utan att det fick han göra.

Följden av att jag är en sådan jäkla mes och inte sa: att nej nu fan får det vara nog, blev att kl 23,45 började Ture kräkas chokladtårta i våra sängar. Ca två timmar, ett par omgångar med lakan och fem pjyamasar senare var det tomt i hans lilla magen och under tiden tvättmaskinen surrade på 95 grader i badrummet somnade vi alla om igen.

Snart är det jul och gissa om jag är laddad för att stå upp för min sons mage och hälsa. Jag är hans jäkla morsa och JAG besämmer vad han får äta. Den rättigheten har man som mamma!


Två par plåtburkar och ett gäng kastanger = LYCKA.
(samt en mamma med begynnande tinnitus.)