Man kan säga att den här helgen blev allt annat än vad som var tänkt! Fixa på kollo, vara med på en vigsel, gå ut och äta på lördagkvällen och träffa Tures kusiner på söndagen. Men så blev det inte. Istället hamnade vi, eller rättare sagt Ture, på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Det började på fredagkvällen, då Ture var rosslig i bröstet och ledsen. Sedan blev det bara värre och värre. Han sov inte en blund på hela natten och bara grät. På morgonen när vi hade gjort allt vad vi kunde, inkl bära upp vagnen i lägenhet och försöka få honom att sova i den men utan resultat, ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Vi fick åka upp på en gång till Barnjouren på US och där sa dom genast att han behövde medicin så att han inte skulle ha så jobbigt att andas. Efter att han fått inhalera medicin som var luftrörsvidgande blev han lugn på en gång.

Fick så himla dåligt samvete att vi inte hade ringt sjukvårdsupplysningen tidigare så att han inte hade behövt skrika hela natten. Istället gjorde vi allt vi kunde för att han skulle somna vilket självklart inte var så lätt när man knappt kunde andas. 
Läkaren tyckte att han var för dålig för att skickas hem så han ville skriva in oss på avdelningen. Eftersom det var fullt i Linköping fick vi åka till Norrköping istället, vilket inte gjorde mig ett dugg, skönt bara att få hjälp.


Så himla skönt att vara på sjukhus och få hjälp!


Efter lite astmamedicin fick Ture ordning på luftrörskatarren och blev
betydligt gladare.

På söndag eftermiddag fick vi packa ihop och åka hem. Vi fick medicin utskriven och det kändes tryggt att åka hem.
Jag har varit på sjukhus ett par gånger i mitt liv och jag måste säga att trevligare personal än tjejerna som jobbade på barnavdelningen på Vrinnevi har jag aldrig träffat. Dom var så himla gulliga och omtänksamma om Ture.