I dryga 60 minuter, när Edvins mamma var iväg och fixade håret, hängde Tures kompis Edvin med oss och det kan jag säga, två 9 månaders är helt klart en utmaning. Inte för att Edvin i sig är stökig, men dessa två herrar tillsammans är helt klart en prövning!

Fem minuter efter att Edvins mamma försvunnit ut genom dörren kom han på att hans mamma inte syntes till och började då förtvivlat gråta och kasta långa blickar mot hallen. Ungefär samtidigt tömde Ture tarmen till följd av att det började dofta riktigt härligt från köket.... 

Efter 30 minuters hysterisk gråt och 3 misslyckade försök att lägga Edvin i Tures säng, kom den lille stackaren äntligen till ro och somnade. Då hade bomben (läs; Ture) som tickade i köket exploderat och börjat vråla av tristess! Bara att ta upp honom, byta blöja och stoppa i honom lite gröt så var vi "back on track".

Sammanfattningsvis: Jag tror vi väntar ett tag med syskon till Ture...

Det är inte pojkarna på bilden som har skrivit brevet...